Mitt allra första blogginlägg.
Det löd såhär:
"Matmissbrukare, finns de?
Matmissbrukare uppfattas ofta som ett flummigt uttryck, som nåt som egentligen inte finns utan som används som försvar för övervikt och dåliga matvanor. Men jodå, precis som att det finns alkoholmissbrukare och narkotikamissbrukare så finns det matmissbrukare.
Och mat är min drog.. mat är det jag tar till för att straffa mig när jag misslyckats med nåt och belöna mig med när jag lyckats, mat är det jag använder för att försöka förtränga jobbiga känslor och förstärka positiva. Och när jag äter i dessa syften är det enorma mängder och så onyttigt som möjligt som gäller. Jag har haft nyktra perioder, och som följd av dem nått en trivselvikt, bra matvanor, bra kondition och styrka osv... och sen kommer återfallet. Efter en vecka, månad, år...
Nu har det återigen gått över styr. 30 kg plus på vågen är illa nog, men mest alarmerande är att jag totalt tappat kontrollen över mitt ätande och jag hetsäter och smygäter och ersätter riktiga mål med onyttigheter. Konditionen är återigen usel, självkänslan i just kroppshänseende lika usel, och även sådana saker som hyn t ex tar stryk. En vägning igår blev ett wake up call, efter en lång stunds gråt blev jag istället arg på mig själv och bannade mig för vad jag gör mot min kropp. Och för min framtids skull, och även sonens och förhållandets, måste den negativa trenden brytas NU! Som hjälp och stöd tar jag denna bloggen..... en blogg där jag ska försöka vara 100% ärlig, mot mig själv och mot er som läser. Självförnekelse är en förrädisk sak...
Då kör vi."
Det var för 3 månader sedan... Nu när jag läser det i efterhand så låter det så klokt, men samtidigt får det mig att undra hur det kan vara så j*kla svårt när man ändå har såpass mycket insikt??? Varför har kroppen så himla svårt att lyda hjärnan? Det sägs ju ofta, och jag håller absolut med, att det första steget mot tillfrisknande är att inse varför och hur man äter (eller dricker eller _inte_ äter eller vad det nu är).... ändå känns det steget så oändligt mycket kortare än det steg jag nu är mitt inne i.
Jag vet att det kommer att komma mer tårar, mer ilska, och säkert mer återfall. Men just nu unnar jag mig lyxen att vara riktigt stolt över mig själv. Och det, mina vänner, är en helt underbar känsla. Och jag njuter......
Matmissbrukare uppfattas ofta som ett flummigt uttryck, som nåt som egentligen inte finns utan som används som försvar för övervikt och dåliga matvanor. Men jodå, precis som att det finns alkoholmissbrukare och narkotikamissbrukare så finns det matmissbrukare.
Och mat är min drog.. mat är det jag tar till för att straffa mig när jag misslyckats med nåt och belöna mig med när jag lyckats, mat är det jag använder för att försöka förtränga jobbiga känslor och förstärka positiva. Och när jag äter i dessa syften är det enorma mängder och så onyttigt som möjligt som gäller. Jag har haft nyktra perioder, och som följd av dem nått en trivselvikt, bra matvanor, bra kondition och styrka osv... och sen kommer återfallet. Efter en vecka, månad, år...
Nu har det återigen gått över styr. 30 kg plus på vågen är illa nog, men mest alarmerande är att jag totalt tappat kontrollen över mitt ätande och jag hetsäter och smygäter och ersätter riktiga mål med onyttigheter. Konditionen är återigen usel, självkänslan i just kroppshänseende lika usel, och även sådana saker som hyn t ex tar stryk. En vägning igår blev ett wake up call, efter en lång stunds gråt blev jag istället arg på mig själv och bannade mig för vad jag gör mot min kropp. Och för min framtids skull, och även sonens och förhållandets, måste den negativa trenden brytas NU! Som hjälp och stöd tar jag denna bloggen..... en blogg där jag ska försöka vara 100% ärlig, mot mig själv och mot er som läser. Självförnekelse är en förrädisk sak...
Då kör vi."
Det var för 3 månader sedan... Nu när jag läser det i efterhand så låter det så klokt, men samtidigt får det mig att undra hur det kan vara så j*kla svårt när man ändå har såpass mycket insikt??? Varför har kroppen så himla svårt att lyda hjärnan? Det sägs ju ofta, och jag håller absolut med, att det första steget mot tillfrisknande är att inse varför och hur man äter (eller dricker eller _inte_ äter eller vad det nu är).... ändå känns det steget så oändligt mycket kortare än det steg jag nu är mitt inne i.
Jag vet att det kommer att komma mer tårar, mer ilska, och säkert mer återfall. Men just nu unnar jag mig lyxen att vara riktigt stolt över mig själv. Och det, mina vänner, är en helt underbar känsla. Och jag njuter......
Kommentarer
Postat av: Nini
Njut! Det är du värd! Kampen är hård, men du kämpar den väl!
Postat av: jonna
Hej! jag är inne och har bara kikat nån minut på din sida. det jag kan säga som hjälper mig ganska mycket är att vara snäll mot dig själv. sedan jag insåg att jag är inte perfekt och ska inte vara det så blev allt mycket bättre. det är okej att äta godis. man blir inte en lyckligare människa av att inte göra det. det är inte status att kunna avstå från sötsaker. när jag lyssnade på min rädsla att vara misslyckad så avtog problemen. även när jag får återfall och äter tills jag mår så illa att jag blir sängliggande så försöker jag intala mig själv att det är ok. imorgon är en ny dag och jag ska framför allt koncentrera mig på att vara lycklig!skit i resten
Trackback