Jag är inte dum.
Nej men allvarligt, jag är inte dum, jag är inte korkad, men mina tankar vandrar korkade vägar ibland. Som nu...Jag har varit benhård med käket i flera dagar efter att ha äntligen insett att mina förmodade gallproblem till stor del bottnar i mina hetsätningar som jag försökt förtränga. Lik förbaskat får jag ett ganska rejält krampanfall igår kväll. Vad händer uppe i akallen på mig då? Tänker jag "Jomen Jennie det tar ju ett tag för kroppen att komma i balans igen, fortsätt jobba"? Nähä...... Istället tänker jag "Men det är ju inte lönt, det blir ingen förbättring ändå så jag kan lika gärna fortsätta äta skräp". Hur jäkla smart är det?
För att underlätta för mig själv, för att minska möjligheten att svänga inom affären eller kiosken och köpa skäp, har jag börjat lämna pengar och bankkort hemma om jag ska iväg nånstanns där jag egentligen inte ska handla. Det blev min räddning imorse, jag hade bara Statoilkortet och körkortet med mig och tankade på den mack där butiken inte hade öppnat än och körde sedan raka vägen hem. Det funkade, denna gången.... Och det tar faktiskt emot lite att köra hemifrån bara i syfte att handla nåt att frossa i, men jag är å andra sidan expert på att hitta på ärenden jag bara MÅSTE uträtta...
En dag i taget, right??
Stackars dig! Vad jobbigt du har det. Men du, har du tänkt på att gå och prata med någon bra människa som kan behandla din ätstörning? Jag vet inte om du redan har försökt den varianten, men jag kan tänka mig att det beror så mycket på personkemi och att hitta rätt terapeut för att det ska funka. Ge det en chans till i så fall. Jag kan tänka mig att du är den typiska "duktiga tjejen" som vill fixa saker själv, men man får faktiskt be om hjälp! Det är också duktigt!
:)
Det är väl skönt att ta tag i det ordentligt, en gång för alla, och inte fokusera på vikten utan på din relation till mat. Och bra att göra det innan din lilla kille blir större, barn förstår så mycket mer än man tror ju. Styrke kramar från Saga.
Hej!
Jag kommenterar inte här särskilt mycket, men det beror nog på att det gör så ont att läsa här. För din skull - och för att jag känner igen mig så förbannat mycket. :-(