Jag jobbar vidare.
| Ätstörningsteamet idag igen då. Jag fick bl a kryssa i rätt svarsalternativ till 91 olika frågor och till slut började jag ana ett rätt tråkigt mönster, på frågorna som handlar om min uppfattning om min kropp hamnade jag hela tiden högt upp på skalan vilket är negativt. Jag verkar ogilla mig själv kroppsligt mer än jag trodde, å andra sidan har jag hyfsat höga tankar om mitt intellekt och mina sociala förmågor :-D Vi, dvs jag och J.M som vi kan kalla henne, pratade lite om vem jag kan få stöd från och från vilket håll jag og inte kan få så mycket från och att på nåt sätt inte kräva förståelse från omöjligt håll så att säga. Viktigast är ändå att min man förstår och stöttar, han har ju sett mig under alla år och fattar att jag inte är en lat, korkad person som därigenom blivit tjock utan att det finns annat bakom. Att det ligger mycket i känslolivet så att säga. Tills nästa gång jag träffar J.M om en vecka ska jag skriva matdagbok och även skriva ner vilka känslor jag hade kring det jag åt och sådär.... Superärligt och inte tillrättalagt ska det vara, såklart. På måndag ska jag träffa kuratorn som också är bildterapeut. I morgon ska jag till labbet och lämna några dunkar blod ;-) Jodå, jag kollas upp från topp till tå. Mer eller mindre. J.M tror att det jag kommer att ha allra mest hjälp av är vad kuratorn kan ge, för jag har redan såpass mycket kunskap och egna redskap så att säga men har svårt att få igenom dem i praktiken. Mycket ligger inom mig. Ibland kan jag nästan önska att jag haft en jobbig barndom eller nåt, då hade jag haft nåt att peka på. Där är boven i dramat! liksom, där byggdes grunden till mina känslomässiga bekymmer. Men det var ingen fel på min barndom och min uppväxt, den var i stora drag trygg och harmonisk och utan omkullkastande händelser. Däremot så var mitt första långvariga förhållande ingen höjdare, det utvecklades till att bli ett destruktivt våldsamt sådant, och när jag ser tillbaka så inser jag att det i den vevan jag har minsta första hetsätningsminnen ifrån. Men vad det var som gjorde att jag hanterade situationen just genom att hetsäta, det vet jag ju inte... Kanske kan jag få hjälp att bli klok på det, och därigenom ha lättare för att bryta den fula ovanan.... Matmässigt har dagen varit urusel. Frukt och grönt förvisso, men också chips, pepparkakor och en mängd smörgåsar jag normalt knappt kommer upp till på en vecka. Ingen riktig lunch eller middag, knappt nån riktig måltid ö h t. Typiskt, det är ju vägning i morgon. Men, det är smällar jag får ta.. Över lag känns det ändå rätt bra, trots allt. Kanske delvis för att jag är nytatuerad och hög efter det :-D |
Hej halka in på din blogg från en ananns du hade komenterat i =) Tkr du är jätte söt. Men det känns härligt att se de e så många som tar tag i sitt ätar beteende o söker hjäl. Har själv gått på ätstörningsenheten fast i malmö . Kolla gärna in min blogg med kämpar osså för min vikt men framför allt för o få bukt på mina ätar problem.
Tack Malin :-) Jag hälsade på hos dig med.
Hehe tack så mycket :-) din blogg hamnar me di mina favoriter =)
Hej Jennie!
Tack för din kommentar på min blogg.
Jag har väl ingen diagnosticerad ätstörning egentligen, men jag anser själv att det är ett matmissbruk när man äter för att man är arg, ledsen, stressad, orolig, uttråkad, ensam, törstig(!) och av 100 andra olika anledningar då man egentligen borde hitta på något annat, eller ingenting alls.
Hur det ser ut nu? Jag har kommit ner till ca 75 kilo nu genom powerwalking och simning och genom att verkligen ge mig tusan på att fixa det med maten. Men sedan i lördags har det gått ganska mycket utför, men jag hoppas kunna komma på banan igen efter helgen då jag ska lämna min älskade unge hos hennes pappa. Jag reder mig bättre när jag är ensam.
Idag är det dock fredagsmys med en massa godis som gäller och jag är som en alkoholist som inte tål att se flaskan. Finns det godsaker i hemmet, så äter jag. Loppan har två killkompisar som kommer över och ska kolla på Bolibompa med henne så vi tjuvstartar lördagen redan
:-)
Hoppas du får en skön helg Jennie
/Kimmi
Tack för din kommentar Kimmi!
Det du beskriver kallar jag för känsloätande och det är väl en typ av ätstörning, när känslorna styr ätandet istället för behovet och hungern.Jag tycker det låter positivt att du är så varse om hur du fungerar, att du reder dig bättre när du är ensam t ex.
Hoppas du hade en bra helg!
