Mer om bildterapi.
Jag hade själv aldrig hört talas om bildterapi i detta sammanhanget förr, och ska ärligt erkänna att först kändes det flummigt och jag var väldigt skeptisk. Men sen kom jag att tänka på att jag ju faktiskt VET hur mycket man kan utläsa av bilder och annat skapande, hur mycket frågor som kan väckas och hur många tankar det kan sätta fart på. Jag gör ju det själv i mitt arbete med barnen t ex, deras skapande säger ofta en hel del. Färgval, utformning osv. Och bilder som barnen gjort är ofta utmärkta att bygga ett samtal kring. Det är inte riktigt bildterapi jag sysslar med då förståss men det är besläktat....
Vi "vanliga människor" får ofta upp en färdig bild av resultatet när nån ber oss måla nåt. Och det ska vara snyggt, och det ska helst inte vara några tveksamheter om vad bilden vill förmedla. Det där måste man kunna lägga bort om bildterapin ska vara riktigt givande och det kan krävas lite träning.
Terapeuten ber mig måla, antingen utifrån ett särskilt tema eller fritt. T ex ombeds jag måla ett träd, och detta träd ska få spegla vad jag känner och hur jag "är". Jag väljer själv papper, färger, material (flytande färger, kritor, penslar, stöpplare, svampar osv) och jag står upp och målar för att få kontakt med kroppen ordentligt. När jag anser mig färdig sätter jag och terapeuten oss ner och tittar på målningen, och så pratar vi kring den... Vad symboliserar den färgen? Hur kände du när du valde att göra grenarna så? Vad tror du det beror på att du valde så? Osv... En massa öppna frågor väcks och ni skulle nog bli förvånade över hur mycket man kan få fram på detta sätt. Nästa gång vi ses börjar vi med att återknyta till det vi pratade om förra gången...
Jag har bara varit på EN riktig "session" än så länge, jag blir väl mer varm i kläderna sen. När jag ombads måla ett träd fick jag genast upp en bild i huvudet av hur det trädet skulle se ut, det är som sagt en träningssak att ändra på det där tänket, men när jag väl var klar så såg det inte _riktigt_ så ut. Det träd som till slut skapades var inte alls så kalt och tomt som det jag först fick upp en bild av. Det var "rörigt" och blåsigt och smått instabilt men som sagt mindre kalt, mer levande och mindre dystert än den där första bilden i skallen... Rötterna strävade uppåt, och trots en instabil och sliten stam och snirkliga grenar som svajade i blåsten så att löven och bladen yrde omkring så hade det börjat gro och knoppas lite här och var...
Det är svårt att förklara såhär i skrift, men ni som ville veta mer kanske fått en lite klarare bild. Ni kan också läsa lite om bildterapi HÄR.
Ett megastort tack till alla er som läser och bryr sig, vare sig ni kommentarer eller ej :) Sköt om er, allihopa!
Vi "vanliga människor" får ofta upp en färdig bild av resultatet när nån ber oss måla nåt. Och det ska vara snyggt, och det ska helst inte vara några tveksamheter om vad bilden vill förmedla. Det där måste man kunna lägga bort om bildterapin ska vara riktigt givande och det kan krävas lite träning.
Terapeuten ber mig måla, antingen utifrån ett särskilt tema eller fritt. T ex ombeds jag måla ett träd, och detta träd ska få spegla vad jag känner och hur jag "är". Jag väljer själv papper, färger, material (flytande färger, kritor, penslar, stöpplare, svampar osv) och jag står upp och målar för att få kontakt med kroppen ordentligt. När jag anser mig färdig sätter jag och terapeuten oss ner och tittar på målningen, och så pratar vi kring den... Vad symboliserar den färgen? Hur kände du när du valde att göra grenarna så? Vad tror du det beror på att du valde så? Osv... En massa öppna frågor väcks och ni skulle nog bli förvånade över hur mycket man kan få fram på detta sätt. Nästa gång vi ses börjar vi med att återknyta till det vi pratade om förra gången...
Jag har bara varit på EN riktig "session" än så länge, jag blir väl mer varm i kläderna sen. När jag ombads måla ett träd fick jag genast upp en bild i huvudet av hur det trädet skulle se ut, det är som sagt en träningssak att ändra på det där tänket, men när jag väl var klar så såg det inte _riktigt_ så ut. Det träd som till slut skapades var inte alls så kalt och tomt som det jag först fick upp en bild av. Det var "rörigt" och blåsigt och smått instabilt men som sagt mindre kalt, mer levande och mindre dystert än den där första bilden i skallen... Rötterna strävade uppåt, och trots en instabil och sliten stam och snirkliga grenar som svajade i blåsten så att löven och bladen yrde omkring så hade det börjat gro och knoppas lite här och var...
Det är svårt att förklara såhär i skrift, men ni som ville veta mer kanske fått en lite klarare bild. Ni kan också läsa lite om bildterapi HÄR.
Ett megastort tack till alla er som läser och bryr sig, vare sig ni kommentarer eller ej :) Sköt om er, allihopa!
Kommentarer
Postat av: PimPim/ Tina
Kommer att signera Tina i fortsättningen......PimPim låter så jävla töntigt;)
Iaf.....tack för ett utförligt svar ang. bildterapin. Det låter verkligen jättespännande! Som jag skrivit har jag själv samma problem som dig och jag ska ta upp med min läkare på torsdag att det måste fokuseras på min ätstörning. Innan har all kraft lagts på depressionen. Vi får se var vi hamnar.
Hoppas att du får en bra dag idag Jennie!
Kram/ Tina
Postat av: Anna
vad spännande! :D Jag hade gärna testat på det där, jag har mycket inom mig som måste ut och att måla är en favoritsysselsättning så det hade ju varit kanon. :)
Tack för din kommentar i min blogg.
Trackback
