Jag har flyttat.
| Hit: www.matmissbruk.blogspot.com |
Inställt besök.
| Besöket hos J.M igår blev inställt, även sjukvårdsanställda kan vara hemma med sjuka barn..... Så jag fick t ex inte veta vad mina blodprover i fredags gav för resultat utan får undra i några dagar till, eller en vecka kanske. Jag var däremot hos min läkare igår, och hon skrev in ätstörningsgrejen i mina papper också så att Försäkringskassan lättare får rätt helhetsbild. Bara mina dåliga värden i sig är inte grund för att jag är arbetsoförmögen, inte nackproblemen heller. Men detta tillsammans spetsat med depressionen gör att det inte funkar ännu. Usch det låter som att jag är hemskt jättesjuk, men det är jag egentligen inte. Men tillräckligt.... Det är mycket på gång nu, mycket att ta tag i, mycket att arbeta med. Men som jag sa till min chef igår, det arbete jag lägger ner på ig själv nu har jag, även om det är skittufft, igen sedan i framtiden. Och jag känner att jag måste, det är nu eller aldrig och det är nu kan jag tillgång till den bästa hjälpen också. Jag vann en liten seger över ätstörningen igår. Eller en ganska stor seger. Ett möte på sonens förskola gav besked som gjorde oss alla ledsna och smått chockade. Denna mamman begav sig nästan raka vägen till affären, och köpte... jordgubbar! Inte kakor, chips, godis. Nej jordgubbar. Det optimala är förståss om jag inte känner behov av att äta/handla alls, men att välja som jag gjorde är ju inte helt åt skogen. Dessutom vräkte jag inte i mig dem, utan jag åt i lugn och ro hyfsad kvällsmat först och sen tog jag de göra gubbarna senare när sonen lagt sig. Jag kan! Ibland.... |
Mer om bildterapi.
Jag hade själv aldrig hört talas om bildterapi i detta sammanhanget förr, och ska ärligt erkänna att först kändes det flummigt och jag var väldigt skeptisk. Men sen kom jag att tänka på att jag ju faktiskt VET hur mycket man kan utläsa av bilder och annat skapande, hur mycket frågor som kan väckas och hur många tankar det kan sätta fart på. Jag gör ju det själv i mitt arbete med barnen t ex, deras skapande säger ofta en hel del. Färgval, utformning osv. Och bilder som barnen gjort är ofta utmärkta att bygga ett samtal kring. Det är inte riktigt bildterapi jag sysslar med då förståss men det är besläktat....
Vi "vanliga människor" får ofta upp en färdig bild av resultatet när nån ber oss måla nåt. Och det ska vara snyggt, och det ska helst inte vara några tveksamheter om vad bilden vill förmedla. Det där måste man kunna lägga bort om bildterapin ska vara riktigt givande och det kan krävas lite träning.
Terapeuten ber mig måla, antingen utifrån ett särskilt tema eller fritt. T ex ombeds jag måla ett träd, och detta träd ska få spegla vad jag känner och hur jag "är". Jag väljer själv papper, färger, material (flytande färger, kritor, penslar, stöpplare, svampar osv) och jag står upp och målar för att få kontakt med kroppen ordentligt. När jag anser mig färdig sätter jag och terapeuten oss ner och tittar på målningen, och så pratar vi kring den... Vad symboliserar den färgen? Hur kände du när du valde att göra grenarna så? Vad tror du det beror på att du valde så? Osv... En massa öppna frågor väcks och ni skulle nog bli förvånade över hur mycket man kan få fram på detta sätt. Nästa gång vi ses börjar vi med att återknyta till det vi pratade om förra gången...
Jag har bara varit på EN riktig "session" än så länge, jag blir väl mer varm i kläderna sen. När jag ombads måla ett träd fick jag genast upp en bild i huvudet av hur det trädet skulle se ut, det är som sagt en träningssak att ändra på det där tänket, men när jag väl var klar så såg det inte _riktigt_ så ut. Det träd som till slut skapades var inte alls så kalt och tomt som det jag först fick upp en bild av. Det var "rörigt" och blåsigt och smått instabilt men som sagt mindre kalt, mer levande och mindre dystert än den där första bilden i skallen... Rötterna strävade uppåt, och trots en instabil och sliten stam och snirkliga grenar som svajade i blåsten så att löven och bladen yrde omkring så hade det börjat gro och knoppas lite här och var...
Det är svårt att förklara såhär i skrift, men ni som ville veta mer kanske fått en lite klarare bild. Ni kan också läsa lite om bildterapi HÄR.
Ett megastort tack till alla er som läser och bryr sig, vare sig ni kommentarer eller ej :) Sköt om er, allihopa!
Vi "vanliga människor" får ofta upp en färdig bild av resultatet när nån ber oss måla nåt. Och det ska vara snyggt, och det ska helst inte vara några tveksamheter om vad bilden vill förmedla. Det där måste man kunna lägga bort om bildterapin ska vara riktigt givande och det kan krävas lite träning.
Terapeuten ber mig måla, antingen utifrån ett särskilt tema eller fritt. T ex ombeds jag måla ett träd, och detta träd ska få spegla vad jag känner och hur jag "är". Jag väljer själv papper, färger, material (flytande färger, kritor, penslar, stöpplare, svampar osv) och jag står upp och målar för att få kontakt med kroppen ordentligt. När jag anser mig färdig sätter jag och terapeuten oss ner och tittar på målningen, och så pratar vi kring den... Vad symboliserar den färgen? Hur kände du när du valde att göra grenarna så? Vad tror du det beror på att du valde så? Osv... En massa öppna frågor väcks och ni skulle nog bli förvånade över hur mycket man kan få fram på detta sätt. Nästa gång vi ses börjar vi med att återknyta till det vi pratade om förra gången...
Jag har bara varit på EN riktig "session" än så länge, jag blir väl mer varm i kläderna sen. När jag ombads måla ett träd fick jag genast upp en bild i huvudet av hur det trädet skulle se ut, det är som sagt en träningssak att ändra på det där tänket, men när jag väl var klar så såg det inte _riktigt_ så ut. Det träd som till slut skapades var inte alls så kalt och tomt som det jag först fick upp en bild av. Det var "rörigt" och blåsigt och smått instabilt men som sagt mindre kalt, mer levande och mindre dystert än den där första bilden i skallen... Rötterna strävade uppåt, och trots en instabil och sliten stam och snirkliga grenar som svajade i blåsten så att löven och bladen yrde omkring så hade det börjat gro och knoppas lite här och var...
Det är svårt att förklara såhär i skrift, men ni som ville veta mer kanske fått en lite klarare bild. Ni kan också läsa lite om bildterapi HÄR.
Ett megastort tack till alla er som läser och bryr sig, vare sig ni kommentarer eller ej :) Sköt om er, allihopa!
Jag ska inte tråka ut er...
.. med detaljer, men jag kan säga som så att det går småknackigt. Jag har bra dagar och jag har usla dagar och har svårt att få struktur på tillvaron. Jag har känt mig ganska nedstämd och instabil men jag vet också att det kan bero en hel del på medicineringen som jag nyss påbörjat. De första 2-4 veckorna kan vara ganska tuffa, och nu har det gått 2. Bara att härda ut... eller, bara och bara... men jag har inte så mycket val.
Idag var jag och fick taget nya blodprover. På måndag får jag veta resultatet av dem då det är dags för nästa besök hos ätstörningsteamet.
Jag var hos bildterapeuten härm dagen och fick känna på hur en "session" kan fungera. Istället för att bara prata så pratar man lite, sen målar man (ja patienten då) utifrån ett särskilt tema eller fritt och försöker få bilden att spegla hur man själv känner och mår... och sen så pratar man igen utifrån det som nyss skapats. Bilden skapar många öppna frågor från terapeutens sida och utifrån det kan mycket komma fram. Det känns lite flummigt när jag berättar det, men när man väl är där känns det inte alls så. Jag ska absolut ge detta en rejäl chans...
Idag var jag och fick taget nya blodprover. På måndag får jag veta resultatet av dem då det är dags för nästa besök hos ätstörningsteamet.
Jag var hos bildterapeuten härm dagen och fick känna på hur en "session" kan fungera. Istället för att bara prata så pratar man lite, sen målar man (ja patienten då) utifrån ett särskilt tema eller fritt och försöker få bilden att spegla hur man själv känner och mår... och sen så pratar man igen utifrån det som nyss skapats. Bilden skapar många öppna frågor från terapeutens sida och utifrån det kan mycket komma fram. Det känns lite flummigt när jag berättar det, men när man väl är där känns det inte alls så. Jag ska absolut ge detta en rejäl chans...